Geophagus brasiliensis

Forfatter: Leif Persson
Oprettet: 09/09-2007 09/09-2007
Sidst redigeret: 21/12-2009 21/12-2009
Oprettet under: Sydamerika
 Del

Här skulle vi haft en färgbild på Geophagus brasiliensis, men p.g.a. sjukdom kan vi inte få färgbilderna förrän första veckan i maj. Vi kan inte vänta sa länge utan CB får gå ut utan färgbild i detta nr.

Efter att i flera år ha sysslat med Malawi- och Tanganyikaciklider, bestämde jag mig för att utöka fiskbeståndet med en del andra ciklidarter. Dock utan att ha tröttnat på de förstnämnda. Ett 130-literskar blev iordningställt med bottenfilter, grus, två stora "lavastenar", ett antal blomkrukor, några tegelrörsbitar och lite växter. Därefter köpte jag ett tjugotal ciklider av varierande slag.

8 st Steatocranus casuarius eller lejonhuvudciklid som den populärt kallas för. Jag skulle vilja kalla den för "miniatyrfrontosa". Den har nämligen en puckel i pannan och den snedställda munnen gör att den ser lite ledsen ut. Hela fisken är grå, med antydan till ränder, beroende på sinnesstämningen. Alltså ingen färgsprakande varelse, sånär som på ögats iris, som är lysande grönt. Den är däremot intressant vad gäller beteende. Mer om detta längre fram.

Till köpet hörde också 3 st Geophagus brasiliensis. En hane och två honor. Denna art visste jag inte mycket om. Det blev sagt att den var relativt fredlig. Den är ganska hög i kroppen och sammantryckt från sidorna. Grundfärgen är gul. Varje fjäll har en ljust blå silverglänsande fläck. Dessa fläckar finns även i fenorna som annars är något svagare gula än kroppen. På gällocken och bukfenorna har den turkosa färgteckningar. Mitt på kroppen finns en mörkblå punkt, som varierar i intensitet.

Den största honan var lika stor som hanen, ca 7 cm, och lite romstinn redan när jag köpte henne. De hade inte gått i samma kar i affären, så det blev lite fighting i början. Det var honan som tog kommando över hanen vilket i och för sig kanske inte är så märkvärdigt i dessa tider. Å andra sidan blev hon tjockare för varje dag som gick. Hon började gräva en grop bakom en "lavasten" som var placerad i ett hörn.

Eftersom detta akvarium var överbefolkat redan från början flyttade jag merparten av fiskarna till ett annat kar som jag gjort iordning under tiden. Kvar blev 2 st lejonhuvudciklid, 2 st Geophagus thayeri? (red. denna ciklid är synonym till Acarichthys heckelii) samt de tre G. brasiliensis.

Tre dagar efter detta hade G. brasiliensis lekt bakom stenen. Men inget "tuggande". De är inga munruvare som vissa andra Geophagus- arter, utan romläggare. Honan vaktar rommen intensivt och kommer inte fram vid matdags. Inte ens om det bjuds på mygglarver. Jag lät därför lite torr foder sjunka ner till henne. Hanen verkar ganska ointresserad. Men det är klart efter den behandlingen han fick av honan de första dagarna, kan det kanske vara skönt att slippa henne ett tag. Dagen därpå kom honan fram och åt.

Därefter snabbt tillbaks bakom stenen. Fyra dagar senare efter leken kunde jag se ynglen för första gången.

Små svansar, som låg och darrade i en hög. På den 8: e dagens förmiddag tog de "provturer" i form av små skutt, för att på eftermiddagen göra den första simturen i ett samlat moln bakom stenen. Nykläckt Artemia åts med god aptit. Nästa dag lämnade hela flocken "boet" för en simtur in i halva karet. Nu hade hanen vaknat till liv. Båda föräldrarna vaktar noga över kullen och turas om att äta Övriga fiskar halls på behörigt avstånd.

Följande dag, svärmade ynglen som bin i nästan hela karet Jag fångade därför ut resterande fiskar, utom två lejonhuvud som hade grävt sig under en stor "lavasten" i andra hörnet av karet. Dagen därpå såg jag G. brasiliensis- paret som ständigt är på vakt, jaga in lejonhuvuden i sin grotta. Sen såg jag inte till dom mer den dagen. Några dagar senare trodde jag ynglen blivit uppätna. Efter en stund fick jag emellertid syn på den bakom stenen. Det var första gången som jag såg dem samlade där, sedan de hade lämnat "lekplatsen". De brukade nämligen simma utspridda i hela karet och verkar nu mer och mer självständiga.

En vecka senare tyckte jag det kunde vara dags att flytta föräldrarna. Jag var dessutom lite orolig för de stackars lejonhuvuden, som jag inte sett en skymt av på tio dagar. B. brasiliensisparet hamnade i ett 100-literskar, där de fick gå ensamma. Nu tog hanen verkligen revansch genom att oförtröttligt jaga henne. Hon fick tydligen skulden för att de inte längre hade några ungar. Jag beslöt mig då för att släppa i den andra, något mindre honan samt ett par Chromidotilapia. På ren jä--skap lekte hanen med den lilla honan redan efter två dagar. Tyvärr försvann rommen efter ett par dagar.

Hanen tycks, i alla fall för tillfället ha fastnat för den lilla honan, för de gräver och står i och släpper inte gärna in någon annan fisk i sitt revir.

När jag började sökandet efter mina lejonhuvud i 130 liters karet, hade jag inte särskilt stort hopp om att finna dem. Inte levande i alla fall. Men när jag lyfte upp "lavastenen", som jag misstänkte att de hade gömt sig under, fick jag se båda två ligga och trycka i en fördjupning i sanden sida vid sida. Av någon underlig anledning, "odlarinstinkt" kanske, vände jag på stenen. Vad hängde där, om inte ett antal svansar med gulesäck.

Jag vågade inte sätta ner stenen igen, eftersom den säkert inte skulle hamna på exakt samma plats. Jag var rädd för att klämma ihjäl ynglen och paret, som låg blickstilla. De var nog chockade av ljuset, som de nog inte sett på länge. Jag tror nämligen inte G. brasiliensis- paret lät dem komma fram ur hålan. Möjligtvis på natten, då det var mörkt i karet. Nåja, de hade i alla fall inte legat där med armarna i kors, om uttrycket tillåts. Men det är klart, vad skall man göra om man blir instängd i tio dagar. Man har ju hört vad som händer vid ett strömavbrott eller om TV-gubbarna strejkar. Just det, barnafödslarna ökar nio månader senare.

På tal om armar i kors, så stod jag alltså där med stenen, som är ca 25 cm i omkrets, i vänster hand strax över botten och höger arm gipsad upp till armbågen. Jag lyckades emellertid efter diverse försök få tag på en håv, så jag kunde hålla stenen på kant med högran, medan jag med vänstran kunde peta in en halv blomkruka under ena sidan på stenen, så där blev lite mellanrum. Nu var det bara att hoppas att inte allt för många G. brasiliensisyngel skulle gå åt och att dessutom lejonhuvudynglen skulle klara sig.

Nästa dag försökte jag med hjälp av en spegel se, om ynglen fortfarande hängde kvar, men de hade nog blivit flyttade till ett bättre gömställe. Att de fanns någonstans tyckte jag mig kunna se på föräldrafiskarnas beteende,

Något intresse för G. brasiliensis- ynglen, som då var ca 10 mm, tycktes lejonhuvudcikliderna inte ha eller också var de mättade på sådana. I vilket fall som helst lär det inte vara någon utpräglad rovfisk. Dessutom var de ganska små. Hanen ca 5 cm och honan ca 4 cm. Jag blev ganska så förvånad, när jag såg att de hade lekt vid så ringa storlek. Meningen var ju, att de skulle få gå och växa till sig.

Tre dagar senare fick jag se ynglen för andra gången. De var förvånansvärt livliga redan och särskilt honan hade fullt upp med att hålla ordning på dem. De åt Artemia från första dagen liksom G. brasiliensis- ynglen, som inte vid något tillfälle blev bortjagade, vad jag kunde se. Trots att de svärmade som bin i hela karet. Men det var kanske bara när jag såg på, som de fick vara ifred.

Hur som helst så rensade jag ut i karet två veckor senare och kunde då räkna till 84 st G. brasiliensisyngel och 14 st lejonhuvudyngel. Att det inte blev fler lejonhuvudyngel beror väl på parets ringa storlek och att det var en "förstföderska". I vuxet tillstånd lär de bli strax över 10 cm för hanen och ett par cm mindre för honan. Alltså dubbelt så stora som de är nu ungefär.

De kan få runt hundra ungar. Vad det gäller Geophagus brasiliensis har jag senare fått höra talas om kullar på uppåt tusen yngel. Så i mitt fall försvann nog trots allt en del brasiliensis- yngel till mat. När jag rensade ut i karet placerade jag lejonhuvudparet i ett 60-liters-kar, där de får gå ensamma. Redan efter två dagar började de förbereda sig för nästa lek genom att gräva sig en grotta. Jag kan väl också nämna, att under tiden bar två av de andra sex Lejonhuvudcikliderna lekt två gånger i sitt kar. Tidsmässigt var de faktiskt före med sin lek, utan att jag hade uppmärksammat det. Första kullen blev nog mat till de andra fiskarna som går där, för efter tre dagar kunde jag inte upptäcka några yngel.

Som jag nämnde tidigare är ynglen ganska livliga och inte så "lydiga", som vissa andra arters yngel. De går gärna var och en på sitt håll redan efter ett par dagar. Eller också är det de relativt unga föräldrarna, som har svårt att "säga ifrån". Andra kullen är fortfarande bara rom, som sitter i en otrolig smal springa i en ihålig sten. Det förefaller vara en så kallad "nyckelhålslekare". Jag får väl försöka ordna till ett eget kar även till detta paret.

Att jag gärna vill rekommendera dessa arter, som föresten inte ställer några högre krav på vattnet, har du väl redan gissat och som avslutning vill jag nämna, att detta faktiskt blev en liten injektion i odlandet. Det kom ju trots allt bli lite stereotypt, att bara odla Tropheus eller Haplisar. Men, som jag nämnde i inledningen, och som väl många mer än jag tycker, har de ju sin egen alldeles speciella charm. Till sist får jag önska dig lycka till, om du skulle komma på samma goda ide, som jag har gjort.