Chromidotilapia finleyi "moliwe" och Chromidotilapia guentheri

Forfatter: Ola Svensson
Oprettet: 09/09-2007 09/09-2007
Sidst redigeret: 07/11-2007 07/11-2007
Oprettet under: Andre afrikanske cichlider
 Del

Chromidotilapia finleyi "Moliwe" och Chromidotilapia guentheri

Chromidotilapia är ett relativt okänt västafrikanskt ciklidsläkte. Ibland kallas de för munruvande palettciklider eftersom de tillsammans med bland annat palettcikliden Pelvicachromis pulcher och thomascikliden Anomalochromis thomasi hörde till släktet Pelmatochromis. Lite skämtsamt brukar de även kallas för kromtilapior på svenska. Det är möjligt att deras ringa popularitet beror på Tilapia-arternas rykte som stora, bråkiga och färglösa braxar. Det är ju inte sant när det gäller Tilapiorna, T. joka och T. buttikoferi, då dessa är fantastiska fiskar, men det är kanske ännu mindre sant när det gäller kromtilapiorna. Dessa påminner snarare om de skyggare av Geophagiinerna i sitt beteende. De silar dessutom bottensubstratet genom gälarna på samma sätt, om än inte i lika stor utsträckning som dessa. Deras närmsta släktingar anses vara de andra släktena i Chromidotilapiini dvs. Limbochromis, Nanochromis, Parananochromis, Pelvicachromis och Thysochromis. Anomalochromis anses numera höra Hemichrominerna tillsammans med släktet Hemichromis (röd ciklid m fl.).

Monogama - parbildande
Kromtilapiorna skiljer sig fundamentalt från sina släktingar i sitt fortplantningsbeteende genom att de är monogama munruvare. C. finleyi "Moliwe" kommer från västra Kamerun, bland annat vid orten Moliwe, och lever i surt, mycket klart vatten med mycket undervattensvegetation som Anubias, Bolbitis, Crinum och Nymphea. FishBase (Eksternt link www.fishbase.org ) anger pH 4,8-7,0 och dH 1,0-7,0 för finleys utbredningsområde. När Linke & Staeck fångade finleyi "Moliwe" så höll vattnet 26°C, pH 7,6 och KH 3.
C. finleyi beskrevs 1974 av Trewavas, men de olika färgformerna skiljer sig tydligt från varandra och deras utbredningsområden överlappar inte varandra, trots att alla återfinns i västra Kamerun. I C. finleyis utbredningsområde återfinns även Chromidotilapia linkei och guentheri guentheri.

Ett par räcker
C. guentheri guentheri beskrevs redan 1882 av Sauvage och har ett större utbredningsområde som sträcker sig från Sierra Leone till Kongo. Dessa fiskar återfinns främst i mindre floder men även översvämningsområden, savannsjöar, estuarier och till och med bräckvatten. FishBase anger pH 6,0-8,0 och dH 5.0-19.0 för guentheri guenteris utbredningsområde. En stor fördel med fiskarna i detta släkte är att man inte behöver köpa en hel grupp och låta fiskarna para ut. Det räcker att köpa en hona och en hane eftersom det visat sig att de inte är ett dugg kräsna i sitt val av partner. Skaffar man en grupp så kommer den största honan slå sig ihop med den största hanen redan samma dag som de släppts ner i akvariet. Man kan därför redan från början köpa den största hanen och den största honan. Hos C. guentheri guentheri är könsskillnaden tydlig. Honans ryggfena är spektakulärt guldfärgad vilket den inte är hos hanen. Hon har dessutom mer rosa i bröstet och saknar de blåa strecken hanen har i stjärtfenan. Fler skillnader är att hon har svarta kanter på ryggfenan och överst på stjärtfenan medan hanens är röda.

Rättvisa bilder!
När man tittar på Chromidotilapia finleyi "Moliwe" ser könen till en början exakt likadana ut. Tittar man noggrannare ser man att honan helt saknar de diffusa prickarna som hanen har i stjärtfenan. När de färgar ut är honan dessutom mer tydligt rosa på buken. Vissa fiskar har svårt att komma till sin rätt på fotografier. Det gäller även C. finleyi "Moliwe" detta trots att Kjell Nilssons bilder hör till de bättre jag sett. Bilderna på guentheri gör däremot fisken rättvisa. Hos båda arterna blir hanen något större men det går inte använda för att skilja könen åt. Storleken är extremt jämn hos ungfiskar på tillväxt. Ingen av arterna är speciellt känsliga vad det gäller vattnet. Jag har hållit båda arterna i obehandlat kranvatten med en temperatur på 27°C och bytt en tredjedel var eller varannan vecka. Guentheri hölls, enligt "tumregeln" för västafrikaner, i helt fel vatten eftersom jag då bodde i Uppsala. pH låg på drygt åtta och jag har för mig att dH låg runt 20. Ändå fick jag alltid en perfekt fördelning mellan honor och hanar och inte den skevhet i könskvoten som man har problem med vid odling av palettciklider i uppsalavatten. Könskvoten hos ynglen har varit mycket jämn även för finleyi "Moliwe". Om man jämför mina vattenvärden med de som FishBase ger för guentheris utbredningsområde så var det kanske inte så illa i alla fall. Dessutom skriver Mary Bailey i Ciklidboken att vattenkemin inte tycks vara viktig för odlade exemplar.

Min första erfarenhet av släktet var C. guentheri guentheri. Dessa köpte jag som sällskap till rödbukspaletter Pelvicachromis subocellatus (okänd stam köpta som gul palettciklid Pelvicachromis taeniatus) efter att ha läst Linke & Staecks utmärkta bok om västafrikanska ciklider. Där står det att guentheri trots sin storlek (max 25 cm) skulle vara perfekt sällskap till dessa. I Ciklidboken skriver Mary Bailey dessutom att sällskapet "ska vara mindre än Chromidotilapia och lika fredliga". Pelvicachromis, Nanochromis (och dess släktingar) och Anomalochromis är perfekta.

Bägge ruvar
När mina guentheri lekte visade sig detta vara helt fel. De var mycket aggressiva och de gick hårt åt cikliderna och killisarna i akvariet som var 220 centimeter långt. All fisk utom guentheri-paret håvades därför ut. Leken har alltid skett på en flat sten hos mig. När äggen lagts plockar hanen upp dem i munnen. Först ruvade hanen äggen och ynglen mest hela tiden men honan tog över ibland så att hanen fick äta. Om honan var den närmsta föräldern vid en uppfattad fara så tog ynglen sin tillflykt till hennes mun. När ynglen blev större och alla inte verkade få plats i hanens mun samtidigt så ruvade båda. Ynglen matades med Artemia i början och växte väldigt fort. Ynglen var så stora att jag egentligen kunde ha matat med räkmix redan från första stund. När ungfiskarna var ca 1,5 centimeter och såg ut som miniatyrkopior av föräldrarna håvades de ur akvariet vilket var förvånansvärt lätt.

Extremt skygga
Vuxna kromtilapior är extremt skygga men ynglen är så glupska att ilagd mat är så lockande att de fullständigt ignorerar en annalkande håv. Drygt tjugo ungar blev resultatet. Föräldrarna lekte nästan omedelbart igen och den här gången fick ynglen gå kvar tills paret lekte igen. Till min stora bedrövelse hade alla yngel försvunnit som i ett trollslag när nästa lek började. I en blandning av irritation över de kannibalistiska föräldrarna och medömkan med akvariets ursprungliga invånare som placerats i ett sextiolitersakvarium fångade jag upp föräldrarna för att slänga ner dem i ett 375 liters akvarium med en riktig fisksoppa. Jag hade tyvärr inte tittat på fiskarna ordentligt för honan spottade ut en massa ägg i håven och hanen spottade ut alla yngel. Hanen hade alltså lyckats trycka in alla yngel i munnen under leken. Jag kände mig onekligen lite skamsen för att ha dömt dem på förhand. Det hade ju dessutom varit intressant att se hur det hela hade utvecklat sig. Jag gjorde åtminstone den intressanta observationen att äggen hade en mycket stark lukt.

Världsrekord
Nu hade det drygt 15 centimeter stora guentheri-paret hamnat tillsammans med ett lekpar Crenicichla sp. "Pernambuco", ett lekpar Archocentrus septemfasciatus "Yellow Topaz", 20 Neolamprologus multifasciatus och tio unga apelsinciklider (Neolamprologus leleupi). Akvariet var inrett med fem blomkrukor, en sjunkande korkbit och 20 snäckskal. Självklart lekte alla fiskar utom apelsincikliderna samtidigt. Apelsincikliderna åt upp alla multifasciatus-yngel omedelbart med en mycket raffinerad teknik. De låg tryckta mot botten och förflyttade sig framåt med snabba ryck. "Multissarna" märkte aldrig vad som hände. Archocentrus-paret hade också problem så tjugo yngel sögs upp och drogs upp i ett annat akvarium. Crenicichla var aggressiva fiskar med utmärkt yngelvård och klarade sina yngel i tre veckor. Guentheri-paret lyckade föda upp femton yngel till oberoende! Det måste vara något av världsrekord i effektiv yngelvård i akvarium. Paret vaktar ynglen ungefär som palettciklider och de parbildande sydamerikanerna. De vallar runt dem i akvariet men vid minsta tecken på fara vräker sig ynglen mot den närmsta förälderns mun. Om leken misslyckas går hanen mycket hårt mot honan som måste fångas ut ur akvariet annars letar han rätt på henne och dödar henne. Senare så förolyckades tyvärr min hona på det sättet och det hela var mitt fel. Jag flyttade dem till ett nytt akvarium när de hade lekt, äggen spottades ut i håven och nästa morgon var honan död. Jag hade sett att hanen var stygg men trodde att det skulle gå över.
Ett annat problem dök upp senare. Eftersom Akvarielagret ville ha stora fiskar och jag hade plats att dra upp dem så fick ett gäng med yngel gå i ett akvarium tills de var könsmogna och började leka. I den omgivningen lyckades de inte med att föda upp yngel. Jag såg aldrig yngel utanför deras munnar så jag misstänker att ynglen svalt ihjäl. För sent kom jag på att den mystiska fiskdöden som dök upp var ihjälslagna honor så min från början perfekta könskvot blev skev i alla fall.

Flytt till Stockholm
Min nästa kontakt med släktet var C. finleyi "Moliwe", en mindre, maximalt tio centimeter, och färggrannare kromtilapia. Den köpte jag som sällskap till rödbukspaletterna som jag försökte hålla guentheri med tidigare. Ett rödbukspalett-par, ett C. finleyi "Moliwe"-par, fem lyktögonkillis (Procatopus abberans) och tio Rivulus cylindraceus "Isla de Pinus, Cuba" i ett 540 liters akvarium. Nu hade jag flyttat till Stockholm så vattenvärdena var mer som i kromtilapiornas hemtrakter även om det ändå var rätt stor skillnad. C. finleyi lever ju i mjukare och surare vatten än guentheri. Allt verkade gå utmärkt med lekförberedelser i varsitt hörn. C. finleyi "Moliwe" lekte och alla Rivulus hoppade ut, rödbukspaletthonan dödades och hennes hane tryckte bakom pumpen. Lyckligtvis så hade en tidigare rödbukspalettlek gett mig tjugo honor och en hane så bortsett från en troligen kvalfull och plågsam död för honan så gjorde det inte så mycket. Lyktögonen simmade dock runt som om inget hade hänt. Senare har jag hållit C. finleyi "Moliwe" med fler än två ciklider utan problem så jag hade nog helt enkelt för få ciklider med dem. Än en gång tyckte jag att släktets fredlighet hade överdrivits.

Alltid på en sten
De "Moliwe" jag nu håller tillsammans med fler fiskar är inte alls lika skygga som det här paret. Jag har alltid missat själva leken men sett förberedelserna. Leken har alltid skett på en flat sten och hanen ruvar ensam först men honan byter av honom ibland. Leken samt äggens utveckling framgår tydligt av Kjell Nilssons bilder (ta utvecklingstiderna med en nypa salt eftersom den skett utanför föräldrarnas skyddande munnar). Intressant är att det verkar finnas individuella skillnader mellan våra fiskars lekbeteenden. På en av Kjells bilder ser vi hur honan plockar upp äggen i munnen. Hos Kjells fiskar har alltså honan varit den som börjat ruva. Linke & Staeck skriver dessutom att det oftast är honan som börjar. I den korrespondens Kjell Nilsson och jag har haft kontakt via e-post beskriver han leken så här: "Leker alltid på hårt underlag som putsats innan, hos mig alltid på en sten. De använder samma sten lek efter lek. De gräver inga gropar i sanden. De flesta äggen läggs under en kort tid 10-15 minuter i början på leken. Leken fortsätter sedan ytterligare ca 1 timma och under den tiden läggs några få ägg. Honan kan börja plocka upp äggen redan efter det att hon lagt ett fåtal, hon väntar alltså inte till de lekt färdigt. Hanen befruktar kontinuerligt äggen som läggs. Äggen fäster knappt mot underlaget. Ca 12 dygn till frisimmandet vid 25 grader.

Mina kullar har i yngelantal varierat mellan 36-78 de gånger som jag kunnat räkna dem exakt. Äggen är ca 2 x 2,7 mm (mätt med linjal) och ynglen ca 8 mm vid frisimmandet. En iakttagelse jag gjort (och det gäller de flesta munruvare som jag haft) är att risken för att ynglen ska ätas upp efter leken är större om man ger mat strax efter att de lekt. Det verkar som om "ruvningsinstinkten" inte fungerar direkt. Jag väntar alltid ett dygn innan matning."

Alla yngel döda
Mitt relativt ensamma finleyi "Moliwe"-par var mycket skyggare än ett ensamt guentheri-par. Båda föräldrarna fick ofta panik och lyktögonen knep något enstaka yngel ibland. De ursprungliga 50 ynglen började minska. Det verkar för övrigt som om det alltid blir cirka 50 yngel. För att inte mista alla yngel av mitt relativt ovanliga nyförvärv sögs alla upp och placerades i ett plastakvarium på femton liter där ena sidan skurits ur och bytts ut mot ett nät. Detta sänktes ned i akvariet. Jag har tidigare erfarenheter av ciklider som fortsätter vakta, signalera och uppfostra ynglen inne i kassen. Nästa morgon låg alla yngel döda nedanför nätet. Tydligen hade föräldrarna försökt suga ut ynglen genom nätet och ynglen försökt simma ut. Om det var fysisk skada eller utmattning som var orsaken vet jag inte men döda var de hur som helst. Honan hade lyckligtvis hittat ett bra gömställe från hanens attacker och cirka två veckor senare lekte de igen. Den här gången var de inte alls lika skygga utan skötte ynglen exemplariskt. Lyktögonen hade dessutom plockats bort.

"Maskakvarium"
Senare har jag fött upp de rätt stora ynglen på räkmix utan några som helst problem, men den här gången matades ynglen med nyckläckt Artemia i cirka en vecka. Sedan var jag tvungen att resa bort en dryg vecka i jobbet. Lyckligtvis (?) hade jag en inneboende just då så han fick sköta matningen. Eftersom han inte hade någon som helst erfarenhet av akvariefisk så fick det bli laxyngelfoder som han fick ge ett kryddmått per dag av. Ynglen kunde få i sig det när det legat en stund i vattnet. Min inneboende läste tyvärr (?) fel på lappen och gav dem en matsked de tre första dagarna. Han upptäckte sitt misstag när en vit klump låg på botten under mathålet. Vattnet blev mjölkigt och små vita maskar kröp runt på akvarierutan. Då slutade han mata och tog bort så mycket av det vita han kunde. När jag kom hem var han väldigt orolig men när jag tittade i akvariet så var vattnet klart men maskarna fanns kvar. I ytan kryllade det dessutom av Cyklops och ynglen var som bollar. De hade helt enkelt badat i mat. Ynglen tog fortfarande skydd i föräldrarnas munnar, även om dessa visade viss motvillighet till att ta upp dem. Något senare kom en kompis på besök för att beskåda underverken. Något nytt dök upp i ynglens värld och alla vräkte sig i panik in i föräldrarnas munnar! Nu var de så stora att alla inte fick plats men de fortsatte ändå med att föröka trycka sig in. Resultatet blev att två panikslagna vuxna ciklider blev jagade runt i akvariet av ett gäng småttingar. Det här höll på i ett par timmar sedan släckte jag akvariet i brist på bättre idéer. På morgonen hade allt lugnat ner sig.

Rätt i litteraturen
När paret lekte nästa gång fångade jag upp alla gamla yngel vilka nu var ganska stora, större än guentheri-ynglen var när deras föräldrar lekte igen. Att sedan föda upp dem på räkmix vållade inga som helst problem. Nu började min gamla passion för sydamerikanska ciklider göra sig påmind och jag inskaffade några Aequidens, Geophagus och Acarichthys. Det verkade gå bra även om jag tyckte att västafrikanernas mjuka färgteckning skar sig mot sydamerikanernas alla prickar och streck. Nu visade sig tyvärr litteraturen ha helt rätt i en sak angående kromtilapiornas temperament - "de klarar inte av att domineras och om de blir dominerade kommer de att dö en till synes oförklarlig död". Mina finleyi "Moliwe" fortsatte att leka och höll sitt revir men de var inte starkast i akvariet. Det var Ae. patricki. Sakta och utan att jag egentligen märkte det gick de ner sig och dog. Gick ner sig är kanske fel uttryck. De gick inte ner sig på samma sätt som andra ciklider kan göra utan de såg helt enkelt inte "lyckliga" ut längre. Det är också möjligt att Geophagiinerna gav för mycket fart åt akvariet för kromtilapiornas "nerver". Jag lutar nog mer åt det sista. Lyckligtvis hade jag sparat ungar så jag har fortfarande kvar arten och är nu inne på min tredje generation. I böcker står det ofta att man aldrig får ta bort den ruvande föräldern från den andra, varför nu någon skulle vilja göra det. Orsaken är ju självklart att båda föräldrarna vårdar avkomman. En gång råkade jag faktiskt ut för att hanen avled när han försökte äta upp en 2,5 centimeter lång ciklid men satte den i halsen. Honan klarade av att föda upp kullen utan problem. En annan orsak är, som tidigare nämnts, att en ruvande förälder verkar spotta ut ägg och yngel i håven så det är ingen bra idé att flytta en ruvande förälder.

Nästan enbart räkmix
Hur ska man då hålla dessa fiskar? Vad har jag lärt mig av mina misstag? Vattnet verkar som sagt inte spela så stor roll. Jag har alltid använt obehandlat kranvatten och en temperatur på 27°C. Jag har bytt vatten ofta, men de klarar med stor säkerhet sämre vattenkvalitet också även om man självklart ska undvika det. Jag har nästan enbart matat med räkmix gjord på hälften ärtor, hälften hela räkor samt gelatin som bindemedel. Det är viktigt att fiskarna inte blir dominerade, men de klarar av att dominera rätt aggressiva fiskar. Guentheri är mycket mer hårdför än finleyi "Moliwe" och dominerade utan problem Archocentrus septemfasciatus "Yellow Topaz" och var jämnstarka med Crenicichla sp. "Pernambuco". När det gäller finleyi "Moliwe" så tror jag att stora aktiva fiskar är ett dåligt sällskap. Som sällskap till guentheri går nog allt som är aggressivare än den vanliga palettcikliden. Pelvicachromis humilis och Tilapia joka är nog perfekta. Steatocranus- och Nanochromis-arter borde också kunna gå. Medinvånarna får inte vara för små, det här är en stor fisk. Till finleyi "Moliwe" gäller samma sak även om det går att hålla mesigare västafrikaner med dem om man har mycket fisk. För båda gäller att det går bättre om man har fler ciklider i akvariet. Tetror och lyktögonkillis är bra sällskap. Rivulus gick mycket bra tills de hoppade ut men jag vet inte riktigt hur det gick till. Troligen går det utmärkt att ha alla av de mer hårdföra killiarterna om man har en hel del annan fisk också.

Inte alla ägg i en korg
Kromtilapior är fiskar som ibland dyker upp i handeln, finns ett tag och sedan försvinner. Jag tror att orsaken är överdödligheten hos honorna och även deras ogillande av att bli dominerade. Många försök slutar nog med en ensam hane efter att man har sålt ynglen och efteråt fått honan dödad. De är väldigt lätta att hålla ett tag och odling vållar inga problem, men att ha kvar ett par i åratal är svårt. Man bör nog alltså inte lägga alla ägg i en korg (alla fiskar i ett akvarium) utan se till att man har reservfiskar. Kromtilapior är fantastiska fiskar med sina egenheter och suveräna yngelvård och alla borde prova dem någon gång. Jag kommer att försöka att hålla minst en art hela tiden i fortsättningen. Med lite erfarenhet och fingertoppskänsla kan man sedan få ner dödsfallen till noll. Slutligen måste jag säga att Staecks & Linkes bok samt Ciklidboken är utmärkta. Det enda jag inte håller med om är att alla små Pelvicachromis-arter skulle vara perfekt sällskap till de "vanligtvis fredliga" kromtilapiorna. Sedan i vill jag ge ett stort tack till Kjell Nilsson för de trevliga kromtilapia-diskussionerna samt att han lånar ut sina bilder till den här artikeln.

Källor
Bailey, M. (1993). Andra afrikanska ciklider. I Ciklidboken (Konings, Ad, red.). Fohrman Aquaristik AB, Partille.
FishBase (2001). World Wide Web electronic publication. Eksternt link www.fishbase.org .
Keenleyside, MHA. (1991). Cichlid Fishes. Behaviour ecology and evolution. Chapman & Hall. London.
Linke, H. & W. Staeck (1981). Afrikanische Cichliden I - Buntbarsche aus Westafrika. Tetra-Verlag, Tyskland (senaste uppdaterade upplagan är från 1997).


VIGTIGT: Siden denne artikel blev skrevet, er Chromidotilapia finleyi "Moliwe" kommet til at hedde Benitochromis nigrodorsalis!